En av många saker jag verkligen gillar med pride är att man möter människor som lever så otroligt olicka liv. Och som i och med det inte är så himla svensson. Det tycker jag är så otroligt befriande, och hjälper även mig att ifrågasätta de jag “vill” ha, framför allt de här med barn. För när min pappas fru var gravid fick även jag nån sorts galen mamma önskan och började helt allvarligt längta efter att själv skaffa barn. Men nu så där nått år senare kan jag inte för mitt liv förstå varför.
Jag ser föräldrar med deras barn och dem (ungarna) är ju så jobbiga. De kan inte gå, inte prata ordentligt, man måste springa efter dem och hjälpa dem med allt och jag blir helt matt bara av att se de! Och jag tror inte det är det jag vill ha i mitt liv. Men sen har man en massa (inte för att var pride tjatig “hetronormativa” människor) som pratar om hur underbart det är med barn och då börjar jag oroa mig för att jag skulle missa nått och vill jag verkligen vara gammal och inte ha några barn etc. Men jag kan inte låta bli att undra om jag tänker så för det är en inlärd samhällsnorm eller för att jag vill det.
Just nu vet jag bara att jag har en del av mig som vill ha en familj men sen så kan jag inte tänka mig en dag när jag kommer vilja ha ett liv där jag måste åka på barnvänliga semestrar, ha ett hem som luktar bebis och dela mitt liv med en varelse som jag inte kan ta med på resturang, lämna själv, eller ens ha en vettig konversation med dem första 10 åren!
Så nu ber jag för att jag ska lyckas behålla min sinnenärvaro och motstå allt vad biologiska klockor och dylik heter. Men vem vet nån dag kanske nej usch jag vill inte ens tänka på det. Jag får väl kanske sitta lite barnvakt för att se till att de där tillfälliga barnsuget inte går över styr…
Under ett fikonträd som jesus inte gillade 