Vårterminsavslutning

Ikväll har vi haft vårfest och terminsavslutning med stiftsgruppen. För er som inte är inbitna Uppsala teologer, är detta en samling studenter som är, funderar på eller önskar bli antagna till att läsa till präster för i detta fall Stockholms Stift.

Det var en riktigt lyckad avslutning. Vi grillade i PIUS “trädgård” och hade en tregrenig femkamp, med stiftkunskap, psalmöversättning och psalmnummers matte. Ordförande Omar tog över platsen som lekmästare från fjolårets vinnare stiftsgruppens ena kaplan Fredrik efter en överlägsen vinst i psalmnummers matten!

Allt som allt var det som sagt en väldigt fin kväll och det klarnade verkligen för mig hur mycket stiftgruppen betyder för mig men särskilt vad den betytt under den här terminen. Det har blivit ett efterlängtat sammanhang som jag har fått växa och vila i. Och liknelsen vid en liten extra familj är känns inte långt borta när storebröderna står och tjafsar om hur det ska grillas medan syrorna retas och föräldrarna säger åt oss att inte vara skadeglada och sluta slås.

Nej vi är ett riktigt fint gäng och det känns plötsligt väldigt långt tills vi ska ses igen i höst. Förhoppningsvis syns vi kanske nånting i sommar men det är inte riktigt samma sak om inte hela familjen är med!

Om ni läser detta så önskar jag er alla en riktigt fin sommar
och hoppas vi ses igen i höst!

A patronage to the arts

Wanted to add a small post to enlighten, those of you who live in the darkness of the unknowing, of a wonderful photoblogg.

With a mixture of styles and motifs this modest artist continues to touch my heart with his wondrous photography.

To see it click here!

To be or not to be me

Igår va jag hos några nära vänner och hängde, kollade hockey och pratade. Vi är nämligen rätt nära allihopa och tyvärr har vi lyckats fastna i en rätt hård jargong som alla är rätt trötta på men som visat sig vara väldigt svår att släppa. Vi har pratat om de lite av och till men nu va 4 av 5 med och vi hade en ordentlig diskussion som jag tror och hoppas ska gör det lättare att hjälpa varandra att sluta. För som vi sa så är vi alla tillräckligt stressade, trötta och fula med tankar och funderingar att vi behöver en lugn vrå och inte mer påfrestningar.

Men när vi pratade så kom det upp att man ju inte alltid uppfattas som man själv vill eller tror man ska uppfattas. Det är en rätt självklar grej men som i alla fall jag tycker är rätt jobbig. Jag brottas rätt mycket med att jag känner att jag allt för ofta inte lyckas förmedla den del av mig själv som jag önskar folk såg… Vilket i sig gör mig väldigt självmedveten och obekväm, jag får jättesvårt att slappna av i sociala sammanhang. Jag känner då att hur jag än gör blir det fel, antingen känner jag mig missuppfattad eller så känner jag mig konstlad och obekväm.
Min vänner som känner mig bättre dem ser ju mer av alla sidor och där funkar det men det är det här med nya människor och första intryck…
Ja ja de är väl inte helt lätt men man fårväl försöka på nått vis.

The rest of your life starts now…

paraply

solen lyser men inne i mig regnar det. får jag stå under ditt paraply?

Mycket har hänt, för mycket

Nu va det väl nästan en evighet sen jag skrev sist och det har hänt så otroligt mycket tänkte att jag den närmaste tiden skulle försöka uppdatera lite gamla grejer huller om buller med en hel del nytt.

Igår ringde min vän Sofia från sthlm och berättade att vår vän Chantal hittats död natten mellan lördag och söndag. Jag var på universitetet med två vänner som va jätte finna och det var väldigt skönt att jag inte va själv när hon ringde. Jag kände mig så otroligt chockad jag hade sett löpet på måndagen och tänkt att det där kan ju vara någon som nån jag känner känner. Jag hade inte ens en tank på att det kunde vara så nära! Sen åkte jag till sthlm och träffade Sofia och Elin. Vi besökte platsen och lämnade blommor och det va så fruktansvärt obegripligt att stå där, dels för att ingen riktigt vet vad som hänt och det kändes bara som “Herre Gud va har hänt här!” Massor med nära och kära och andra som bryr sig hade lämnat en massa blommor och tänkt ljus och skrivit så sjukt fina saker.  Det satt en jätte fin bild på henne där och bilder på henne och Agnes och det är bara så obegripligt. Så nära och ändå så långt bort. Vi sågs inte särskilt ofta nu för tiden men vi har delat en så lång del av våra liv och nu är hon bara borta, alla drömmar, alla planer, alla skratt. Vi minns dem och hoppas att vi aldrig glömmer men det ska inte vara så här. Jag vet att Chantal är hos Gud och hon har det bra där men det gör liksom ingen skillnad. Hon borde vara här! Hon ska vara med sin mamma och pappa, med sina syskon, med Agnes och alla andra vänner! Vi träffade Varja där och bara kramade om henne och sa hej. Sen gick vi och satte oss och pratade, men vi va alla så slut. Elin hade Sofia inte fått tag på för hon va på jobbet så hon hade sett det först på löpet, och den chocken kan jag inte ens tänka mig. Sen gick jag hem till mamma en sväng innan jag åkte hem till  Uppsala. Det va lika bra att komma hit på kvällen när jag kunde ta sällskap med Catharina, ville inte va själv just då. Det är som Agnes sa det går i vågor, ibland känns det ok och jag kan vila i att hon har det bra även om det gör ont i oss. Ibland vill jag bara inte tänka på det och bara vara som vanlig och ibland som nu känns det bara helt i brist på bättre ord fruktansvärt!

Tack till alla ni som finns där för mig och alla andra, det kanske inte alltid märks men ni gör att det funkar.