Tid för ro

Just nu är Marcus bortrest. Han är och hjälper sin farmor och farfar flytta som den fina pojk han är.

Här hemma känns det lite tomt, tre rum o kök är väldigt stort när man är ensam hemma. Men det är också lite skönt. Jag ligger uppkurad i sängen med tända ljus, läser blogg och njuter av att vara helt ensam. För en stund sen var det så tyst att jag var tvungen att säga nått högt för att kolla om det var på riktigt. Jag är en sådan person som har svårt att dra mig undan folk när de finns runt omkring, samtidigt både behöver och njuter jag av att vara själv och ifred. Mitt sätt att ordna det på har varit att spendera en massa tid på toaletter och i badrum. Där får man vila och ro, en paus utan att någon stör men där de andra ändå är nära. På toa är man själv utan att vara ensam. Jag tror att det lite bottnar i en rädsla för att bli bortvald, bortglömd, att inte få vara med som gjorde att jag aldrig vågade tacka nej till att vara med folk så fort jag fick. Kanske en rädsla för vad grubblandet som lätt uppstår när man är själv skulle komma med. Sen så har natten alltid varit min vän. När alla sover kan ingen umgås, då händer inget som man missar om man är för sig själv. På nätterna har jag pluggat, pysslat, möblerat om, sett serier, lagat mat, läst och drömt mig bort.

Nu är jag mindre rädd, jag säger nej och väljet bort,
men jag trivs fortfarande väldigt bra på toa och på natten.