Ibland så läser jag igenom mina gamla blogg inlägg. Ikväll är en sån kväll.
Imponeras av de vackra formuleringarna i inlägget från den 6 aug. Så poetiskt ibland undrar jag om det verkligen är jag som skrivit.
Just nu är jag lite inspirationslös men det är ingen fara ni kan bara läsa inlägget från den 4 sept, det är samma läge. Nu är jag där igen. Trött och slut. Lättretlig och irriterad. Dödstrött och för stressig och uppe i varv för att komma till ro och sova. Har glömt rutinerna, den egna tiden, sömnen, bönen, vilan och istället springer jag bara omkring.
Suck… Att man aldrig lär sig!