Just nu snurrar min värld.
Jag tittade lite i bloggen och nu var det länge sen jag skrev något och innan dess har det också varit glest. Det brukar bero på att det mest varit bra men upptaget och det kan nog stämma. I alla fall stämmer det senare. Det har varit en väldigt upptagen sommar och som det känns en rätt ensam sommar. Jag har jobbar en massa och varit väldigt trött och känslan är att det blev en sommar där jag hade väldigt lite att säga till om. Det är ju i sin tur inte helt sant efter som jag ju så klart bestämt en massa men det var mycket som blev ändrat och som jag inte själv kunnat styra. Under sommaren precis som innan har jag varit otroligt trött och det har gjort att jag haft nästan ingen ork att träffa folk och dessutom har det varit rätt tomt på folk i sthlm. Så på så sätt har det varit rätt ensamt.
Sommaren har definitivt haft sina guldkorn, när jag och Marcus hälsade på varandra i juli, kronobergsparken med Catta och knäppa kvällsdiskussioner med Erik i Uppsala men mycket har varit rätt tungt.
Och i måndags slogs alla rekord. I måndags hände det otänkbara.
I måndags gick mitt hjärta i kras och mina ben vek sig.
Min värld höll andan och jorden stannade till så att jag snubblade.
I måndags hände det jag ännu inte vill tro.
I måndags hände det jag fortfarande vill förtränga, det mitt hjärta inte kan förstå.
I måndags hände det som inte får hända, det som får mig att allt för ofta tänka på W.H. Audens ord.
I måndags hände det som gör att den glada och spralliga killen aldrig mer kommer sitta på vårt vardagsrumsgolv och öppna julklappar. Det som gör att en stol alltid kommer vara tom och ett ansikte alltid saknas på bilderna.
I måndags dog Victor.
Och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte bara leva på som vanligt men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vill inte tro det samtidigt är det redan en del av min verklighet. Jag vill kämpa emot men det går ju inte.
Och nu är det för sent. Nu är jag bara trött. Ännu tröttare.
Jag försöker kämpa på, stödja mig mot mig själv och de som orkar bära.
I tystnaden så tror jag tron bär, annars fattar jag inte hur jag orkar stå upp.
Jag mig lite som en död fisk. Ja eller i alla fall förlamad. Jag flyter med. Hoppas att jag inte ska drunkna.
Försöker glimta ljus och vila någonstans vid horisonten men just nu känner jag mig väldigt närsynt.
Jag längtar och försöker greppa något. Vi får se hur det går.
ps Jag har inte pesten bara sorg. Våga fråga orkar jag inte svara så säger jag det.
Och ni, ibland vill jag bara skratta annars mest ha lugn och ro.
Under ett fikonträd som jesus inte gillade 