Tiden flyger och jag känner mig lite som en död fisk

 

Just nu snurrar min värld.

 

 

Jag tittade lite i bloggen och nu var det länge sen jag skrev något och innan dess har det också varit glest. Det brukar bero på att det mest varit bra men upptaget och det kan nog stämma. I alla fall stämmer det senare. Det har varit en väldigt upptagen sommar och som det känns en rätt ensam sommar. Jag har jobbar en massa och varit väldigt trött och känslan är att det blev en sommar där jag hade väldigt lite att säga till om. Det är ju i sin tur inte helt sant efter som jag ju så klart bestämt en massa men det var mycket som blev ändrat och som jag inte själv kunnat styra. Under sommaren precis som innan har jag varit otroligt trött och det har gjort att jag haft nästan ingen ork att träffa folk och dessutom har det varit rätt tomt på folk i sthlm. Så på så sätt har det varit rätt ensamt.

Sommaren har definitivt haft sina guldkorn, när jag och Marcus hälsade på varandra i juli, kronobergsparken med Catta och knäppa kvällsdiskussioner med Erik i Uppsala men mycket har varit rätt tungt.

 

 

Och i måndags slogs alla rekord. I måndags hände det otänkbara.

I måndags gick mitt hjärta i kras och mina ben vek sig.

Min värld höll andan och jorden stannade till så att jag snubblade.

 

I måndags hände det jag ännu inte vill tro.

I måndags hände det jag fortfarande vill förtränga, det mitt hjärta inte kan förstå.

 

I måndags  hände det som inte får hända, det som får mig att allt för ofta tänka på W.H. Audens ord.

I måndags hände det som gör att den glada och spralliga killen aldrig mer kommer sitta på vårt vardagsrumsgolv och öppna julklappar. Det som gör att en stol alltid kommer vara tom och ett ansikte alltid saknas på bilderna.

 

I måndags dog Victor.

 

 

 

Och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte bara leva på som vanligt men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vill inte tro det samtidigt är det redan en del av min verklighet. Jag vill kämpa emot men det går ju inte.

 

Och nu är det för sent. Nu är jag bara trött. Ännu tröttare.

 

Jag försöker kämpa på, stödja mig mot mig själv och de som orkar bära.

I tystnaden så tror jag tron bär, annars fattar jag inte hur jag orkar stå upp.

 

 

Jag mig lite som en död fisk. Ja eller i alla fall förlamad. Jag flyter med. Hoppas att jag inte ska drunkna.

Försöker glimta ljus och vila någonstans vid horisonten men just nu känner jag mig väldigt närsynt.

 

Jag längtar och försöker greppa något. Vi får se hur det går.

 

 

ps Jag har inte pesten bara sorg. Våga fråga orkar jag inte svara så säger jag det.
Och ni, ibland vill jag bara skratta annars mest ha lugn och ro.

Jag vill inte, det får inte hända!

__

Jag sitter och gråter framför datorn. Jag ber till Gud.

Det får inte hända, jag orkar inte läsa mer!

__

Hur står man ut med att veta att ens röst ledde till detta?

http://www.nyasjukforsakringen.se/?page=0

Jag vill inte behöva leva i ett samhälle där myndigheter spottar sjuka i ansiktet och folk tycker det är ok.

Hur kan man ens överväga att rösta på människor med en sådan förskräcklig människosyn?

__

____

Orkar du läsa?

Orkar du se?

Vill du ha det så här?

TA DITT ANSVAR!

PÅ SÖNDAG ÄR DET DAGS!

RÖSTA FÖR MEDMÄNSKLIGHET OCH SOLIDARITET!

__

____

Mycket har hänt, för mycket

Nu va det väl nästan en evighet sen jag skrev sist och det har hänt så otroligt mycket tänkte att jag den närmaste tiden skulle försöka uppdatera lite gamla grejer huller om buller med en hel del nytt.

Igår ringde min vän Sofia från sthlm och berättade att vår vän Chantal hittats död natten mellan lördag och söndag. Jag var på universitetet med två vänner som va jätte finna och det var väldigt skönt att jag inte va själv när hon ringde. Jag kände mig så otroligt chockad jag hade sett löpet på måndagen och tänkt att det där kan ju vara någon som nån jag känner känner. Jag hade inte ens en tank på att det kunde vara så nära! Sen åkte jag till sthlm och träffade Sofia och Elin. Vi besökte platsen och lämnade blommor och det va så fruktansvärt obegripligt att stå där, dels för att ingen riktigt vet vad som hänt och det kändes bara som “Herre Gud va har hänt här!” Massor med nära och kära och andra som bryr sig hade lämnat en massa blommor och tänkt ljus och skrivit så sjukt fina saker.  Det satt en jätte fin bild på henne där och bilder på henne och Agnes och det är bara så obegripligt. Så nära och ändå så långt bort. Vi sågs inte särskilt ofta nu för tiden men vi har delat en så lång del av våra liv och nu är hon bara borta, alla drömmar, alla planer, alla skratt. Vi minns dem och hoppas att vi aldrig glömmer men det ska inte vara så här. Jag vet att Chantal är hos Gud och hon har det bra där men det gör liksom ingen skillnad. Hon borde vara här! Hon ska vara med sin mamma och pappa, med sina syskon, med Agnes och alla andra vänner! Vi träffade Varja där och bara kramade om henne och sa hej. Sen gick vi och satte oss och pratade, men vi va alla så slut. Elin hade Sofia inte fått tag på för hon va på jobbet så hon hade sett det först på löpet, och den chocken kan jag inte ens tänka mig. Sen gick jag hem till mamma en sväng innan jag åkte hem till  Uppsala. Det va lika bra att komma hit på kvällen när jag kunde ta sällskap med Catharina, ville inte va själv just då. Det är som Agnes sa det går i vågor, ibland känns det ok och jag kan vila i att hon har det bra även om det gör ont i oss. Ibland vill jag bara inte tänka på det och bara vara som vanlig och ibland som nu känns det bara helt i brist på bättre ord fruktansvärt!

Tack till alla ni som finns där för mig och alla andra, det kanske inte alltid märks men ni gör att det funkar.