Min vikt och mina mål men kan jag tala om dem?
Vikt, hälsa och kropp är ett konstanta ämnen i mitt och många andras liv. Jag tycker att det är ett intressant ämne men som ofta är svårt att prata om dels för att det ofta är rätt känsligt både för mig och andra men även för att det är så lätt att i en sådan diskussion såra någon.
Det finns så mycket stigma kring vikt, viktupp och nergång, misslyckade försök och metoder.
Får jag vara nöjd med hur jag ser ut även om BMI säger att jag är överviktig? Får jag säga att jag vill gå ner och att jag tycker att “värre än så här får det inte bli”? Eller är det taskigt mot min vänner som väger mer? Kan mina “smala” vänner förstå vilken kamp det är? Får jag misslyckas? Blir folk gladare om jag lyckas eller misslyckas? Får jag äta som jag vill utan att andra lägger sig i vare sig det är LCHF eller chips? Får man skita i att träna? Hur får man den pepp och de tips man vill ha utan att få de pikarna eller “goda råden” man inte vill ha? Får jag blogga om min vikt och vad jag vill med den? Om jag bloggar om min vikt kommer det göra att folk tänker mer på att jag är överviktig? Vill jag att min kropp ska vara ett nyhetsämne? Vill jag undvika att skriva om det som händer i mitt liv bara för att det handlar om vikt? Ska jag inte skriva om mitt ätande och min träning för att jag och kanske andra tycker att jag borde sluta med det ena och börja med det andra?
Som sagt det är mycket som snurrar i huvudet.
Det jag egentligen ville skriva om är att jag är trött på att inte orka och inte komma i mina favokläder. Jag lite små bitter på att de positiva förändringarna i mitt liv lett till att jag nu väger minst 10kg mer nu än jag gjorde för två år sedan och minst 15kg mer än när jag bodde i England. Det går utför och jag har ingen lust med det. För jag vet att jag kroppsligt mår mycket sämre nu än jag gjorde då. Så nu måste någonting till. I somras var jag jätteordentlig och duktig och gick ner ca 6kg men när vardagen återkom så gick jag snabbt upp dem igen. Jag tror att jag behöver mer av en kostomställning och har tittat på lite olika alternativ. Det jag fastnat för är LCHF. Shit det känns som jag kan höra er hålla andan/sucka och det kändes som jag berättade en hemlis eller outade mig själv när jag sa det till mamma. Det finns så mycket åsikter om LCHF att det känns som att va på hal is att bara prata om det och jag behöver såklart inte rättfärdiga mitt val men jag vill försöka belysa mitt resonemang så kanske ev kommentarer om detta är mer informerade.
Jag bor ihop med en mycket fin själ som älskar fett och äter mycket kött därför tänker jag att istället för att kämpa emot hans fett konsumtion så hänger jag med på tåget. På så sätt behöver jag inte frästas av hans val och vi behöver inte krångla så mycket med att äta olika mat. Då kan vi laga mat ihop som vanligt och istället för hans potatis så äter jag en sallad eller en blomkålsgratäng till. Jag tror hårt på att det enklar något är och det mindre man behöver ändra sina vanor desto mer troligt är det att man lyckas. Dessutom tillåter LCHF njutning och jag ser det som en viktig del av livet. När jag konstant måste räkna kalorier eller gå hungrig perioder för att få unna mig något så kan jag inte njuta av mat och så vill jag inte leva. I LCHF finns det en hel del goda saker jag inte kan unna mig men de finns istället annat jag kan unna mig. I den strategi jag provat tidigare, ät av allt men måttligt och ät en kontrollerad mängd kalorier per dag finns det inte något utrymme för njutning alls. Så på ett sätt är LCHF rätt hårt men på andra sätt så är det mycket mindre hårt än det jag gjort tidigare där det inte finns något utrymme för nått av det goda.
En vän till mig som ätit LCHF ett bra tag har sätt väldigt bra resultat och det inspirerar mig. Hon lagade LCHF mat till mig under en dag och det var mycket enklare och rimligare än jag tänkt. Så nu kör jag igång en sväng och provar detta så får vi se hur det går.
Under ett fikonträd som jesus inte gillade 